Snabba cash fick en egen fanboy i form av Ricky Gervais som lyriskt rekommenderade alla sina följare att se den. TVbubblan är inte lika imponerade men tycker Snabba cash är hantverksmässigt godkänd med vissa inslag som lyfter.
Serien utspelar sig i det universum Jens Lapidus byggde upp med sina Snabba cash-böcker som sedan utvecklades till tre filmer med bland annat Joel Kinnaman. Men tiden har gått sedan dess och titeln och miljön är det enda böckerna och filmerna har gemensamt med den här serien. Vi möter småbarnsmamman Leya (Evin Ahmad) som försöker få snurr på sitt startupbolag. Hennes bagage består av att hon är änka och hennes tidigare man var knarklangare tillsammans med sin bror Ravy (Dada Fungula Bozela). Sedan klär hon sig också i mammajeans från Weekday vilket blev en stor grej på Internet av oklar anledning. Så vill du lajva Leya och har en femhundring över hittar du dem här.
Ravy ligger för tillfället i gangsterkrig med Dani (Jozef Wojciechowicz). Ravys kärngäng är en udda liten skara och en av dem som ingår där är Salim (Alexander Abdallah) som inleder ett förhållande med Leya. Ravy, som alltså är Leyas barns farbror, vet inte om relationen mellan dem och de vet inte heller om varandras respektive relationer till Ravy. Salim är för övrigt hemligt trött på gänglivet och vill ut. I stället tvingas han ta lilla tonårige Tim (Ali Alarik) under sina vingar.
Ravys gäng förresten. Det här är streetpunks. Inga jämförelser i övrigt men Pablo Escobar drog i runda slängar in 420 miljoner I VECKAN. Och det var dollar dårå. De här trashankarna har problem att dra ihop en svensk mille typ.
Hur som helst, Leya börjar samarbeta med rika, men excentriska/utflippade, techentreprenören Thomas Storm (Olle Sarri). För att gå vidare med samarbetet måste hon köpa ut sina tidigare investerare. Därför lånar hon pengar av Ravy.
Snabba cash är snyggt filmad och actionscenerna behöver inte skämmas för sig. Språket är vad man förväntar sig. Jag ska knulla dig i munnen horunge. Nej jag ska knulla DIG i munnen horunge. Ungefär så låter en avsevärd andel av dialogen i serien. Men det är okej, jag har suttit i löneförhandlingar som varit värre. Men för mycket ghettosnack känns lite uttröttande i längden.
Handlingen drivs framåt men det skaver utan att jag riktigt kan sätta fingret på det, jag inte säker på vad det är som saknas. Men bit för bit blir svaret alltmer självklart. Det är skräcken. Ingen av de inblandade verkar känna den där skäcken. Vi hittade den glimtvis i liknande produktioner som Gåsmamman men ännu mer i guldkornet Dirigenten. I Snabba cash fortsätter karaktärerna bara vara avspänt coola, hur mycket snarorna än dras åt runt deras halsar. Coola eller arga.
Faktum är att serien var på väg att tappa mig någonstans i mitten av tredje avsnittet. Tack och lov bestämmer sig då två töntiga stekare för att blåsa Tim på betalningen för några gram ladd. Tim blir desperat och går till Salim. Salim låter honom peka ut stekarna på en klubb och sedan ger han dem smörj. Det är vackert. Därifrån steppar hela serien upp ordentligt och Snabba cash-världen börjar snurra allt snabbare. Inblandade tabbar sig och drar på sig skulder de aldrig kommer att kunna betala. Vi har sett det förut men det är för att det fungerar.
Serien blir på något sätt är självkorrigerande. Svagheterna inledningsvis förstärks och vad serien redan gör bra blir den ännu bättre på att göra. Jag får exakt vad jag vill ha när Salim möter sitt öde. Hans karaktär har gått från en smörig smilfink i seriens inledning till en trött man. Inombords är han redan död, det är bara hans kärlek till Leya och ansvarstagande för Tim som får honom att missa det.
Ska jag summera Snabba cash handlar det om en gedigen produktion som ger oss en historia vi förvisso sett förut men som levereras i en minst lika snygg förpackning som tidigare. Sevärd även om du om några år kommer att blanda ihop scener från den med scener från liknande produktioner.
